En vecka har gått, sedan vår fina lilla bebis kom till världen efter en lång väntan på igångsättning.

Nu tänkte jag berätta hur det gick till mer i detalj ❤️

Innan 18.00 så gick ballongen att dra ut. Det tog sin tid, men det gick bra. 

Jag hade lite värkar under den tiden, men det gick verkligen att ta sig igenom.

Planen blev då att de skulle kontakta narkosläkaren, för att sätta epiduralen. 

Vi skulle få mat och efter maten skulle epiduralen sättas och hinnorna tas hål på. 

Vi trodde ju där också att vi skulle få vänta på läkaren en stund.

Så i samma veva fick vi även byta rum, och komma till en förlossningssal.

Bara att få byta till det, gjorde att det kändes mer verkligt. 

Läkaren hade tid ganska snart, så det blev bestämt att vi väntar in honom och tar maten efteråt.

Vid 19.00 så var epiduralen på plats och vi fick äta lite mat, dricka kaffe och samtidigt kollade vi på fotboll i den mån det gick 😅

Strax efter 20.00 så hade de tagit hål på hinnorna och ut sipprade det vatten i omgångar. Då var jag fyra cm öppen.

En skalpelektrod sattes på hennes huvud, vilket tog flera försök innan de fick dit den. 

När den väl var på plats och igång, och mycket vatten åkt ut, så sjönk hjärtslagen rätt mycket och jag fick ändra ställning flera gånger innan de gick upp igen och blev okej.

Runt klockan 21, så började värkarna göra rejält ont och jag bad dem fylla på epiduralen. 

Det gick rätt snabbt och gjorde sån verkan! 

Värkarna kändes knappt, inte mer än att det blev som sammandragningar.

Kände att jag behövde gå på toaletten, men när jag ställde mig upp mot ett gåbord så kändes benen väldigt svaga och jag var inte superlångt ifrån att ramla ihop, det blev så snurrigt i huvudet. 

Fick som nåt läskigt lock för öronen också och hörde allt så dovt 🙈

Efter en stund så kom jag iväg på toaletten i alla fall. Janne och två till, gick med mig ut från rummet. 

Barnmorskan konstaterade sedan att jag inte hade någon direkt "värkstorm" och funderade på att koppla på värkstimulerande dropp. 

Då hade jag kunnat slumra en stund också.

Ca 22.45 så sattes droppet och det började märkas av ganska direkt.

Fortfarande ingen smärta, utan bara sammandragningar. 

Ca 00.00 fick jag påfyllning av edan, för där hade jag börjat känna att det gjorde lite ont igen.

Jag vet inte riktigt tiderna som följde. Men någonstans där i kring så började jag känna att jag behövde kissa och i samband med det så kändes det som att det tryckte lite bakåt och kändes även mysko "framåt".

Visste inte om jag behövde göra nummer två eller om det var nåt annat. 

Ringde efter barnmorskan, som jag bad kolla hur det såg ut, för jag behövde gå på toaletten. Jag sa att jag kände tryck och att jag inte vågade slappna av när det kom en värk, för jag visste inte om jag behövde bajsa 🤣

Hon gjorde en undersökning och konstaterade att jag behövde inte bajsa 😂

Jag var helt öppen och som sagt så kände jag hur det tryckte lite neråt.

Där blev det lite fart. Hon bad undersköterskan komma in, för hon behövde göra nåt annat, men sa att hon var utanför. 

Efter en stund så kom hon in och de började göra sig iordning. Handskar, förkläden på. Fixa med grejer.

Jag fick till mig att jag kunde börja ta i, och trycka neråt när jag fick värkar. 

Just den biten var ganska långsam. Det var ganska lång tid mellan värkarna. Inte alls samma intensitet som med Lexie, där en värk lagom hann klinga av innan nästa kom. 

Utan epiduralen så var det en HEMSK upplevelse och det var ju det jag ville undvika. 

Är som sagt lite osäker på tiderna, men barnmorskan sa att jag hade hållit på i en timme, och när det är så, så brukar man undersöka varje timme.

Någon gång under denna tid så sjönk hjärtslagen på henne igen. Jag fick vända om i olika ställningar. Hörde på dem att det blev lite brådis och de tog in en tredje person. 

Minns hur jag stod där på knä hängandes mot huvudändan och såg på skärmen att hjärtslagen var nere på mellan 50-80 någonstans och jag bara kände att nej, så här får det inte avslutas nu.

Jag vill inte bli nedsövd och hon utplockad, och vakna upp och inte ha fått upp henne på bröstet efteråt 😩

Men det ordnade upp sig, som tur var, efter lite ställningsbyten. 

Känslan "där nere" blev värre och värre. Barnmorskan sa att det är nu det jobbiga är. 

Efter en stunds krystande så bad de mig att inte trycka på vid nästa värk och de höll emot. 

Vet inte heller om navelsträngen låg tokigt? 🤔

Varma blöta handdukar togs fram och de höll emot.

Efter ett tag så gjorde det så fruktansvärt ont, och jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Trodde inte ens att huvudet hade kommit ut, men de sa att det var ute. Blev så paff, för det hade jag helt missat. 

Minns att jag frågade hur många värkar det var kvar tills hon var ute, när hon låg där med huvudet mellan benen på mig. De hoppades på en värk till.

En värk kom, jag tryckte på och smärtan från jag vet inte var, kom och så kände jag hur hon åkte ur mig. Hon skrek på direkten och kom upp på bröstet på mig och jag grät nog en skvätt.

Det var liksom över. Hon låg där.

Till synes frisk och så fin ❤️

01.51. 

Strax över 3,9 kg och 53 cm lång. Ganska precis som Nellie.

Det där jag gått och bävat inför, så himla länge. Haft ångest över, gråtit för. 

Och alla dessa gånger vi åkt in på bedömning och fått åka hem igen. Uppgiven och orolig för att det ska dra igång av sig själv. 

Är så himla tacksam ändå, över alla besöken där. Att jag har fått komma dit på bedömningar, och att jag tillslut fick bli kvar.

Att de gjorde en plan för hur vi skulle gå tillväga.

Att jag fick det precis som jag ville.

Smärtan vid själva utdrivningsskedet, det går ju inte att bli av med. 

Men annars, det var helt klart en revansch mot tidigare förlossningarna med både Kevin och Lexie, framförallt.

Det blev helt klart en bra förlossning och vid återbesöket i måndags så ville de att man skulle ge upplevelsen ett betyg mellan 1-10. Jag sa 9.

Det känns så skönt att kunna säga att det var en bra förlossning.

Det tog tid innan det drog igång, men det gjorde inget. När det väl var igång så gick det snabbt och bra.

Ingen bristning heller, och barnmorskan sa att jag blödde väldigt lite. 

Det enda som krånglade, var moderkakan som inte ville lossna. Det tog nog nästan en timme innan den kom ut. Då var det 3-4 personer inne hos oss. De försökte med alla möjliga knep. De satte till och med akupunktur på magen. 

Precis när läkaren klev in hos oss, så lossnade den. Det var skönt.

Vi fick finfika, och vid 4, så kom vi upp till BB. Janne fick bli kvar också. På eftermiddagen vid 14, så åkte vi hem ❤️

Är så glad och tacksam över min familj.

Blir överväldigad ibland och börjar gråta.

Kan sitta och titta på allihopa och börja böla.

Älskar dem alla så himla mycket.

Och den bästaste i hela världen då. Min man.  

Den bästa stöttepelaren i världen, vad vore jag utan dig 😭

Alla dagar han tagit ledigt för att åka med mig till Västerås på alla dessa bedömningar. Alla gånger han har fått trösta mig när jag varit ledsen.

Alla "ärenden" han har fått gå åt mig, min assistent ❤️ Servat och hämtat saker, osv, åkt med till förskolan för att hämta Lexie när jag haft haft som mest ont.

Som sagt, jag är så tacksam ❤️