Jahaja!

Bebisen var väldigt lugn i magen hela fredagen. Så efter lite om och men så ringde jag förlossningen igår eftermiddag och vi fick komma in och kolla läget.

Ctgt såg bra ut, men jag tyckte ändå inte att det kom igång att röra sig som det brukar. Det rörde sig ju, men inte lika mycket som i vanliga fall.

Vi fick erbjudande om att träffa läkaren, så vi sa att vi ville göra det. 

Jag tänkte att då har vi iaf kollat allt, och man kan åka hem utan att fundera.

Vi fick vänta i dagrummet en stund och blev informerade om att det kunde dröja. Medan vi väntade, så tyckte jag att bebisen började komma igång igen, att det började bli mer som det brukar vara. Jag var alldeles på vippen att säga till att vi åker hem, för att det har kommit igång.

Det tog inte så lång innan läkaren kom iaf.

Det kändes lite dumt. Men vi följande med till ett rum och jag fick berätta. Då gjorde vi ett ultraljud och han sa rätt så snabbt "Jaha. Ni vet att den ligger med huvudet uppåt?"

Jag blev rätt så chockad då (då jag hos barnmorskan förra veckan fick höra att huvudet fortfarande var neråt men ruckbart) och tittade på Janne och sa "Nej det vet vi inte??"

Allt såg bra ut, bra med fostervatten osv och bebisen kom igång sen efter det.

Men, nu idag kl 10.00, har vi tid på förlossningen för en bedömning om vändningsförsök.

Det kan gå att göra, eller det kanske inte går.

Är sätesförlossning ett alternativ då? Eller snitt? 

Jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att föda i säte 🙈

Vi får se vad de säger idag, och hur det går. 

Nu har vi i alla fall packat allt, och tar med det i bilen.

Känner i alla fall att det var tur att vi åkte in, och tur att vi stannade kvar och träffade läkaren. Annars hade vi ju inte fått reda på att den låg i säte...

Har läst om förlossningar som ofta slutar med akut snitt då.

Jaja! En uppdatering från oss!