Hej på er!
Idag är det onsdag, och det är exakt två veckor kvar tills jag får gå hem på graviditetspenning. Det känns så overkligt. Ännu mer overkligt känns det, att, vi ska ha ett barn till I ÅR, i april, om det blir som "planerat".

 

Jag skulle ha börjat klockan 13 idag, och jobba till 21. Jag var på besök hos barnmorskan igår, hon frågade hur det går att jobba, och då började jag böla. Jag gråter lätt i vanliga fall, och kanske är jag ännu mer känslig nu 😅
Jag sa som det var att det går oftast bra, men att det är de långa passen som är jobbiga.

Jag jobbade 13-21.30 i söndags, och sedan upp för att jobba morgon igen i måndags. Jag var inte utvilad. När jag kom hem på kvällen så kunde jag knappt gå, och ännu mindre komma upp ur soffan utan assistans.
Det värkte i de nedre regionerna så fort jag rörde på mig och det är alltid värst på kvällen, oavsett om jag har jobbat eller inte.

Så i måndags morse hade jag fortfarande ont och jag grät en skvätt innan vi skulle iväg. Det är så frustrerande. Jag vill liksom mer än vad kroppen tillåter. J tyckte att jag skulle vara hemma, men jag vill inte vara hemma. Jag vill inte vara en sådan som är hemma för minsta motgång. Så jag kämpade mig iväg och gjorde min dag.

Men igår då, hos barnmorskan, så sa hon att jag ska ju både orka jobba sista tiden som är kvar, jag ska orka vara mamma och så ska man orka med allt hemma.
Hon tyckte att jag skulle ta ut semester de långa passen jag har kvar (naturligtvis jobbar jag morgon efter alla de tre passen med)
Idag fick jag i alla fall till att få jobba 16-21. De där tre timmarna gör mycket. Hoppas på att jag kan få semester de andra två passen som är kvar. ✊