Hej på er!
Ni förstår kanske varför det varit tyst här ett tag, antar jag 🙂
Fem dagar efter BF ca klockan 17, på långfredagen så hade jag precis varit på toaletten.
Jag gick ut i tvättstugan och pratade med Janne som höll på i garaget.

Plötsligt känner jag hur det rinner till lite mellan benen och jag tittar på Janne lite fundersamt och han frågade om vattnet gick. Jag svarade nåt i stil med att jag tror att det var nåt som kom ut i alla fall 😅
Så jag gick tillbaka till toaletten och testade med en binda för att se hur det såg ut om det kom mer.

Det sipprade lite till och från och blev lite rosafärgat. Jag hade inte några känningar än.

Jag var rätt säker på att jag läckte, och visste att när jag ringer förlossningen så kommer vi att få åka in på kontroll.
Jag hade varit ute hela dagen och svettats, och dagen efter var det påskafton. Vi visste ju inte hur lång tid kontrollen skulle ta, så hela familjen kastade sig in i duschen och slängde i oss kvällsmat. På med pyjamas på barnen.

Jag ringde förlossningen. Vi lämnade barnen hos farmor och farfar och åkte iväg. Vid 19 någon gång, så var vi framme.
De kollade CTG och blodtryck på mig, syresättning osv. Sedan fick vi vänta bra länge på läkaren som skulle göra ett UL innan vi var klara.

Framåt tolv så åkte vi hem. Och då började jag få lite känningar. Sammandragningarna började kännas rätt så obehagliga.
Men vi snabbade oss hem i hopp om att få sova tills det blev dags.

00.45 la vi oss i sängen och då började det göra hemskt ont. 01.45 så gick det inte längre, jag bölade i stort sett när värkarna kom och de kom med ca 3 minuters mellanrum.
Vi ringde förlossningen och fick åka in, IGEN.

 

Framåt tre var vi tillbaka. De kopplade på lustgasen på en gång och vi inväntade en barnmorska. Värkarna kom rätt så tätt. Efter att lustgasen kopplats på så fick jag kanske tre värkar och sedan gick vattnet. Jag flämtade ut i masken till Janne att vattnet gick och det tog långa sekundrar innan han förstod vad jag menade 😂

Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in. Jag var kissnödig mitt i allt, så medan hon bäddade rent så gick jag på toa med Janne. När vi kom tillbaka så konstateades det att det var mycket vatten 😅 och de kopplade på en skalpelektrod på hennes huvud.
Hon kände efter hur mycket öppen jag var, 7 cm, alla redan.

 

Vår tanke, när vi åkte in, var egentligen att jag skulle få nåt att sova på. Men det lilla livet i magen var tydligen inställd på att komma ut, typ, SNART.

 

Värkarna blev värre och jag ville ha epirural. Nålen var svår att få dit. Handen behövde jag ha för att hålla i mig när värkarna kom och hon fick släppa på stasen varje gång en värk kom, så vi kom inte så långt. Mitt blodkärl sprack också. Men hon lyckades få dit den på andra handen istället.

Egentligen så förstod jag hela tiden att vi kommer inte hinna få dit den där bedövningen. Det kändes som att hon gjorde allt det här bara för att jag skulle känna mig lugn i att jag kommer få bedövning 😂

Tätare värkar blev det och ihop med mitt skrik av smärta så ändrades skriket till ett "ta i skrik" och jag sa att det trycker på. Någonstans strax därinnan så var jag helt öppen. Det gick så snabbt och helt plötsligt skulle jag till att börja ta i, varpå jag sa att jag inte ville 😂

SÅÅ ont det gjorde. Jag fick ta bort lustgasen och de satte upp mina fötter. Jag blev uppmanad till att sluta skrika och ta i istället. Vet inte hur många gånger jag krystade, men det gick ganska snabbt ändå, så spände det som bara sjutton och huvudet kom ut och sedan hela hon med ett plask. Barnmorskan fick massa vatten över sig och undersköterskorna skrattade för att det var så mycket vatten och sa att det måste varit nåt slags rekord.

(Inte konstigt heller att hon vänt sig i säte. Vilket konstaterades när vi var in på kontroll veckan innan)

Vilken känsla egentligen, när man känner hur bebisen bara åker ur en och det blir alldeles tomt i magen.
De torkade va henne lite och la upp henne på magen. Vår lilla bebis. Fina fina lilla hon!

04.54 kom hon ut.
53 cm lång, 4194 gram tung och med ett huvudomfång på 37 cm